Om man tänker sig att man, rent hypotetiskt, råkar ut för en olycka och skadar sig så allvarligt i en kroppsdel att man blir sjukskriven en dag i veckan. Efter en tid med rehabiliteringsarbete, ändlösa möten med försäkringskassa, företagsledare och arbetsgivarrepresentanter där samtliga deltagare är överens om att man inte kan arbeta heltid pga de skador man ådragit sig. Nja, kanske inte samtliga, men nästan alla. Företagsläkaren, arbetstagaren och arbetsgivarrepresentanten är överens. Tjänstemannen från försäkringskassan är det inte, eller iallafall inte de regler tjänstemannen måste följa. Så ett beslut från "kassan" blir alltså att man måste återgå i full tjänst. Men om du vill kan du överklaga beslutet.

Sagt och gjort, man börjar arbeta heltid med allt vad det innebär av tilltagande smärta i de skadade kroppsdelarna och otillfredsställelse när man märker att man inte orkar genomföra sitt arbete fullt ut. Så här fortsätter det ett tag medan ens överklagan bearbetas av tjänstemän  på Försäkringskassan. Tjänstemän med strikta regelverk och satta mål att ta hänsyn till. Under tilltagande smärta fortlider tiden och tröttheten ökar. Tankarna börjar närma sig partiell tjänstledighet för att orka med sitt jobb och livet vid sidan om arbetet.

Äntligen ett beslut från "kassan"! Avslag..... Kanske inte det önskade beslutet. Men ett beslut i allafall. Dessutom en anmodan att överklaga beslutet om det inte är nöjsamt.

Sagt och gjort!

Ny överklagan och ny väntan.

Under tiden har förstående chefer och förstående arbetskamrater gjort sitt yttersta för att hjälpa en att klara av dagarna. Arbetsuppgifter tas bort (andra får göra dem) Arbetstider förändras så att den vila som krävs i möjligaste mån infinner sig. Smärtorna och tröttheten ökar och hopplösheten tränger sig allt närmre.

Nytt beslut, äntligen.... Eftersom du under tiden efter det att vi drog in din sjukpenning arbetat heltid avslås ditt yrkande och vi gör bedömningen att du även fortsättningsvis kan arbeta heltid. Moment 22 alltså.

Tänk er att ni befinner er i en gallär som roddare. Grannroddaren faller helt plötsligt död ner över åran. Ni andra roddare fortsätter naturligtvis att ro medan den döde bredvid er följer med i rörelserna sittandes död och fastspänd vid åran. Han utför tillsynes sitt arbet så väl att uppsyningsmannen inte upptäcker att han icke är vidare levande. När man efter en tid upptäcker dödsfallet innebär det följande. Liket har under sin tid som död utfört sitt arbete så tillfredsställande att sjukskrivning inte kan komma ifråga och full sold och matranson ska utbetalas. Ett fullt logiskt och glasklart resonemang i välfärdsstaten Sverige.

Gäsp och god natt från en ickesnusande tuggummituggande majje med bitskador i tungan.

Har tänkt på det här med rutiner och vanor.

Jag är ingen vanemänniska….Jag tycker inte om när det blir för mycket rutin, vare sig i privatlivet eller i mitt arbete. Eftersom en stor del av mitt arbete  består i att skapa rutiner för mina elever verkar det ju lite märkligt att påstå att jag inte gillar när det blir för mycket rutin. Men inte desto mindre, jag gillar inte när det är för mycket rutin, vanor och slentrian som styr mig.

Härom morgonen när jag kom till jobbet halv 8 på morgonen, bryggde kaffe och satte mig i vänstra hörnet av soffan i personalrummet slog det mig att jag alltid gör på det här viset. Rutin eller ceremoni eller vana? Sak samma, måste bryta och göra något annat. Jag tog i rejält och bytte soffhörn. Efter ett par minuter kommer en kollega in, ställer sig i dörren tittar sig lite vilset omkring och undrar varför jag sitter i fel ände av soffan. En del människor är ju trygghetsnarkomaner och tål inte den minsta förändring tänkte jag samtidigt som jag hämtade en kopp kaffe och satte mig i mitt hörn av soffan.

Jag pratade med min sambo om det här på kvällen och hon tittade storögt på mig och började fnissa. När jag undrade vad hon fnissade åt påstod hon att det inte finns en människa på jorden som är lika vanestyrd som jag. – Du sitter alltid på samma plats i soffan, vid köksbordet och gör alltid samma saker i samma ordning varje morgon. Efter en lång diskussion kom jag fram till att hon hade fel. Vad hon kom fram till vet jag inte men när jag skulle gå och lägga mig på kvällen hade hon bytt sida och lagt sig på min plats. Inte så lite road la jag mig i sängen gonade ner mig mellan lakanen och somnade lika lätt som alltid.  När jag vaknade av att ha trasslat in mig i lakanen och blivit nedknuffad ur sängen hade jag sovit i ungefär en kvart. En del gör vad som helst för att bevisa att de har rätt.

Nästa vecka ska jag träna måndag, onsdag och fredag. Det gör jag varje vecka. Men jag ska börja på en annan station än vanligt, bara för att bevisa att jag har rätt.

För övrigt har jag fortfarande en svullen tunga, ett enormt tuggummikonto och nikotinabstinens. Varför biter jag mig i tungan när jag tuggar tuggummi…..Det är precis som om det blivit en ful vana…….

Ha det bäst.

Varför i hela fridens namn ska man blogga? Det är en fråga jag ställt mig och andra flera gånger utan att få något vettigt svar. Varje dag uppmanar jag mina elever att testa och prova saker i skolan. -Om du inte vet hur du ska lösa problemet kan du ju testa och sedan se om din lösning är rimlig, har man ju sagt mer än en gång. - Inget händer om du inte testar eller vågar pröva, har man ju sagt ännu fler gånger.

Vill du veta något? Ta reda på det! Är du nyfiken på något? Gör det!

Vem kan vara intresserad av det jag skriver i min blogg? Ingen aning, kanske inte någon- kanske jättemånga...

Vad ska jag blogga om? Ingen aning, kanske jobbet, eller mina hobbies - kanske om att jag försöker sluta snusa och är inne på mitt 7:e dygn utan snus men med ett riktigt fett tuggummikonto och en sönderbiten tunga..

Jag får fundera på det..

Vi hörs!